Du var gammal , du var äldre. Nu sågs vi igen, gått så lång tid, så längesen

decenier tillbaks men jag minns det så väl.

Varför kärleken brunnit av olika själ.

Varför har jag inte släppt det och inte gett upp, min väg har varit så lång och kantats med gupp.

Jag har stått utanför ditt hus så många gånger

så många sms, så många sånger. Minns varje ord och varje rad jag skrivit.

En längtan så stor, minns varje dag jag lidigt.

Har gått genom livet med en övertygelse. Att jag satt något spår som haft betydelse.

Aldrig besvarad aldrig tillmötes. En kärlek så varm utan den vilket öde.

Från vinter till vår, sen sommar till höst. trots att den tiden var svår, så gav kärleken tröst.

Härtan som slår, vi står där vi stog

minns det som igår, första gången du log.

som om jag snubblade pladask på marken och bara dog.

När vi sågs första gången alldeles ensam så nöp jag dig bara för att få ta i dig

blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen. Kollade när du log, det var riktat åt mig. Som att svimma på en bergstopp utav svindeln. Den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad och bunden.

Tappa hjärtat i knät. Kunde inte tänka logiskt eller sunt. Och för varje sekund du inte var med mig blev det tungt.

Började sakta uppvakta på avstånd i brev men det spelade ingen roll vad jag skrev.

Du hade inte fastnat än inte fattat än. Vilken kärlek som fanns att bara hämta hem. Men efter ett tag så började det korespondera.